[vi borjar nu]

hej och valkommen till mig. tanken med den har bloggen (for en djuplodande analys av bloggfenomenet, surfa in pa http://www.thebestpageintheuniverse.net/c.cgi?u=banish) ar att jag ska slippa skriva en massa brev till folk och beratta om mina fantastiskt spannande aventyr om och om igen, genom att posta allting har blir det bade mindre arbete for mig och battre for alla andra, sarskilt de som egentligen inte bryr sig ett dugg om vad jag haller pa med, de behover ju inte ga in pa sidan alls! ursakta avsaknaden av prickar over vissa bokstaver, jag sitter just nu vid en icke-svensk dator, men forhoppningsvis kommer det att bli battre nar jag kan koppla in min egen om en vecka eller tva.

ok. kort introduktion for dig som inte har en aning om nagonting. jag ar vanligtvis student i lund, men fick nog av stallet och beslot mig for att ta mitt pick och pack och dra till vancouver i ett ar. dar amnar jag fortsatta mina studier, som framst kommer att kretsa kring vatten. kurserna jag ska lasa heter saker som 'groundwater geochemistry', 'marine pollution', 'biological and chemical introduction to oceanography', 'field techniques in groundwater hydrology' och liknande. det ar vatten for hela slanten. just nu befinner jag mig emellertid i minneapolis dar jag halsar pa en hyfsat avlagsen och extremt trevlig slakting, betsy, och spanar in USA och vad de har att erbjuda. det finns dessutom ganska mycket avlagsna slaktingar har som alla drar i mig, sa jag har ett spackat schema. det ar forsta gangen jag ar i USA, jag har lange velat aka hit for att se vad det egentligen ar jag pratar skit om hemma, och jag vill se allt, bade det bra och det daliga. efter att betsy hamtat mig pa flygplatsen korde vi till mall of america (ett av varldens storsta kopcentra som forutom affarer har hotell, utestallen och nojesfalt med berg- och dalbana) och kollade pa det. vi kande inte riktigt for att ga in, att se det fran utsidan rackte for mig, jag ar inget fan av kopcentra och skulle nog bli knapp av att ga omkring darinne. det finns planer pa att kora (for man kor ju overallt) till suburbia sa att jag far se hur det ser ut dar, vi har kort omkring i downtown minneapolis bland alla feta, fula kontorsbyggnader och parkeringshus och liknande, det var inte vackert. USA ser inte ut som sverige (vilket inte nodvandigtvis ar nagot daligt, men i det har fallet foredrar jag nog hemma, i alla fall i langden). i centrum finns en del skyskrapor, men en bit ut ar det mesta halvmoderna och ganska trista lador som ligger en bit bredvid varandra, med stora parkeringar emellan. det ar valdigt mycket infrastruktur byggd kring bilen, vilket de flesta nog kanner till, men det ar kul (och lite tragiskt, for en kollektivtrafiksfantast som jag) att se hur det verkligen ser ut. det mesta kanns ganska nytt ocksa, de flesta byggnaderna ar inte sarskilt gamla.

att komma in i USA.

det ar inte det lattaste.

de av er som haft nagon som helst kontakt med mig i sommar kanner antagligen till mina forsok att tala reson med USA (eller, mer specifikt, amerikanska ambassaden i stockholm) samt hur dessa forsok havererade och i princip besvarades med 'du maste soka visum'. min grundtanke var att aka tag fran minneapolis till vancouver, eftersom jag ar en miljotont och helst inte flyger om det finns ett alternativ och dessutom gillar att aka tag, men for att klara sig pa turistvisum i USA kraver de en utresa med flyg, annars tror de att man ska stanna kvar och utnyttja deras generosa socialforsakringssystem eller spranga hoga byggnader eller nagot, jag vet inte. alla mina forsok att forklara att jag visst skulle lamna landet inom tre manader, kolla har, jag har antagningsbesked till universitetet i vancouver, jag har hemresa darifran, visa till kanada, jag lovar att jag inte ska stanna i ert fina land, jag ska bara halsa pa slakt, allting besvarades med 'du behover flygbiljett. sok visum.' sa jag kopte en flygbiljett, men den hamnade separat fran mina andra flygresor, sa jag var lite nervos for att det skulle se konstigt ut nar jag kom till immigration-sektionen pa flyplatsen i USA. efter valdigt manga sakerhetskontroller (bl.a. en extra sektion i frankfurt for alla plan som ska till USA, med extra hi-tech sakerhetsatgarder) och en extra granskning av mina visapapper till kanada hamnade jag till slut pa planet till washington. lite nervos, men segerviss. halvvags over atlanten delas det ut papper for turistvisum med instruktioner till hur man ska gora eftersom alla gor fel annars, och en sak man maste veta ar sin adress i USA. jag vet den inte, jag ska ju bara bo hos betsy som hamtar mig pa flygplatsen. jag borjar do inombords. vad nu? jag gor upp lite planer pa att ringa folk nar jag kommer fram, for att ta reda pa betsys nummer som jag glomt skriva ned men har pa mailen eller for att fa en adress till vilken slakting som helst i USA, men ar ytterligt nervos for att det allting ska ga at helsike. nagra nervosa timmar senare landar vi och det forsta som moter mig nar jag kliver av planet ar en bild av en mobiltelefon med ett kryss over. attans. jag fragar en kvinna som jobbar pa flygplatsen om det ar mojligt att ringa ett samtal for att ta reda pa min adress eller om det mojligen gar att komma in utan adress och for foljande till svar:

'no, you can't use your phone here. you need an address to get in. you'd better think of something. fast.'

ok. det ar ganska strikt. lyckligtvis hade jag en halvful backup-plan: jag hade med mig en del turistinformation om minnesota som betsy skickat, och skrev ned adressen till ett ganska lyxigt hotell i centrala minneapolis, vilket gick vagen. killen som kollade mina papper och fragade mig fragor och tog mina fingeravtryck var i en helt annan varld och slappte in mig ganska lattvindigt. bordan som lattade fran mina axlar da var gigantisk, fast jag var ju inte riktigt saker pa att jag var inne an, det var ett par sakerhetskontroller till som kollade samma saker som i frankfurt innan det var klart.

jag har gjort ganska mycket saker, men det har borjar nog bli langrandigt nu, sa jag vantar med det till en annan gang. vill inte spendera hela dagen framfor datorn nar det finns en medelstor amerikansk stad som vantar pa mig och mina dollars. oh, en sak forresten, igar gick jag forbi en stadsjeep med foljande klistermarken pa bakrutan:

'jesus loves you. allah wants you dead.'
'give war a chance'
'religion of peace my ass'

(och ett bush/cheney '04-klistermarke som klargjorde att det inte var ironiskt)

ah, det ar humor. tror jag. jag skrattade valdigt mycket i alla fall.

/Peter