Monday, April 09, 2007

are you an archetype? i'm an archetype.

this post is based on a newspaper clip in swedish, from a magazine called nöjesguiden which is the hipster guide to all things happening in the world of culture, music and partying in the skåne/öresund region, much like time out in london or the drum media in sydney. the clip in question:


this might not seem to exciting at first glance, even if you understand swedish. it's an article about (then) upcoming concerts in copenhagen and the headline is "the suffering artist 2007" and if you like gloomy singer/songwriters you will undoubtedly recognize the man in the picture as the gloomiest singer/songwriter of them all, will oldham aka bonnie prince billy aka ten other nicknames. fortunately, the interesting part has been circled, but not by me. you see, i found this clip on the notice board for environmental engineering because it is mentioned in the circled part of the article. environmental engineering students tend to put up stuff related to the program on the notice board when they find it, so everyone can see that we are getting exposure all over the world and that at least someone knows that we exist. anyway, the circled part. perhaps the image is too compressed to be able to actually read what it says, so i'm going to post a zoomed-in version as well:
now, let's discuss what it actually says. it is about a concert with damien rice in copenhagen and it says "a bonnie prince billy for the environmental engineering student who longs for japan and likes table hockey". does this remind you of anyone in particular? i bet it does! in fact, there is only one person in the whole world who fits these three criteria, and it is me. i do not know the person who wrote the article, but after searching the back corners of my brain i realize that he is the boyfriend of one of my high school friends and that i met him once or twice at one or two parties about five years ago. i remember that we talked about writing, it seems to have worked out for him since he now works for an entertainment paper. however, whereas i haven't really thought much about him, apart from seeing him in the city from time to time, i seem to have made some sort of impression on him as the archetypical damien rice fan. essentially, i am an archetype to him. i look and act like the typical bonnie prince billy/damien rice fan. mind you, this is probably true, for i like both of these guys' music, but he can't know this because i last talked to him before damien rice released his first album, and i'm fairly sure i did not listen to bonnie prince billy back then. all in all, i find this immensely funny and it makes me a little bit proud to be the signature face for a group of people, even if it is only to one person.

it also made me reflect on how little it actually takes to narrow a description down to just one person. three adjectives/labels and you've got no one but me left. granted, table hockey is an unusually obscure hobby compared to soccer, for example, and i study a program that has about 50 students in every year and didn't start until 1998, but still - it probably won't take that many labels to narrow it down to just one person, no matter who it is. this a roundabout way of saying that we are all unique.

10 comments:

Anonymous said...

mäktigt.

Peter said...

jag måste säga att jag blev rätt nöjd. men det tog mig en stund att fatta att det faktiskt handlade om mig specifikt.

Em. said...

Fantastiskt. Vilka var de andra lidande konstnärerna (och varför kopplades du egentligen inte helt sonika till allihop)?

Anonymous said...

Åh, vilken grej! Jag småfnissade mig igenom hela inlägget.

Kumadude said...

Dude! Det måste vara en av de top två coolaste grejerna sen jag kom tillbaka (sannolikt top ett). Om du ursäktar så måste jag nu ut och fråga random folk jag känner lagom väl hur de skulle definiera mig på liknande sätt. Och sen försöka få dem att skriva om det i en tidning några år senare. Borde inte vara något problem.

Och: The gloves are off, my friend!

Peter said...

em: ja, snoop dogg & p. diddy var en av punkterna, jag önskar att jag hamnat där istället. annars var det van morrison och loveninjas. men damien känns ändå rätt bra att kopplas till. jag kanske ska skicka honom ett mail. om det går. han är nog lite för stor för det.

Peter said...

kewma: jag fattar inte vad du håller på med, jag trodde du bodde i japan och aldrig skulle få nån semester, men nu har du tydligen åkt nån annanstans för två veckor sedan...? fast jag kan inte klandra dig egentligen, för jag skriver ju aldrig vad jag håller på med på min blogg, det är bara slumpmässiga vardagsobservationer. australien har jag ju knappt nämnt t.ex. och där bodde jag ändå i ett halvår :) kontentan är alltså en fråga: dude, what's shakin'.

det låter som en bra plan. det är som jag aldrig säger, det gäller att tänka långsiktigt.

Em. said...

hmm, jag känner att det är ovanligt längesen det kom ett nytt inlägg... är det möjligtvis så att herrn är så medveten om att detta inlägg inte går att överträffa att han drar sig för att blogga vidare?

lite nobelpriseffekt kanske?

Kumadude said...

Så måste det nog vara, jag har också svårt att tolka det på något annat sätt... Det svåra andra albumet, eller i det här fallet, öhm, 50:e inlägget? Är det skapandet av någon form av Anniversary special som drar ut på tiden, eller var det lite skit-i-konventionerna som gällde och allt krut lades redan på svåröverträffade nummer 49 så att man nu måste vila sig i form efter det?

Eventuella exjobb kan vänta, surely!

Peter said...

visst är det så. jag sitter febrilt och funderar på något att ta upp, men allting känns bara svagt och töntigt i jämförelse. men dött är det inte! nytt inlägg kommer så fort det hänt mig något...eh...spännande, eller så fort jag kommer på ett sätt att få något jag gjort att verka spännande.