själens rening genom skoj och lek

jag rekommenderar alla att kasta frisbee så ofta som möjligt. kanske är det fortfarande vinter och stora mängder snö hemma i sverige, men håll tanken i bakhuvudet om bättre tider skulle få för sig att dyka upp. jag var och kastade med några vänner idag och det var en helt fantastisk upplevelse. friends, I have seen the light and it is the throwing of the frisbee.

paradox

jag sitter inne och skriver ett blogginlägg om att jag vill gå ut och ta en promenad eller vad som helst som är utomhus. frisbeen finns inte än, besöket till frisbeeaffären får vänta till imorgon.

det är något med att göra saker som är väldigt svårt. jag kan inte riktigt förklara varför, men av någon anledning så framstår precis alla potentiella projekt, oavsett dimension, som oöverstigligt svåra eller alltför tidsödande. jag slutar ofta skolan vid 11-12-tiden och tänker på alla saker jag ska göra idag, för det är så mycket dag kvar, men sen så försvinner dagen sakta av att jag sitter vid datorn och blir dummare eller lagar mat i köket och blir dummare framför tv:n och sen så är det inte så mycket dag kvar och så blir det inget gjort. det är lite för roligt på internet, inte jätteroligt men inte så frustrerande tråkigt att jag känner att jag måste ta mig ut. och en del av småprojekten är såna som jag gör vid datorn. det hela leder till att jag bara lallar vid datorn hela tiden utan att få något gjort. kan inte hantera mitt internet. jag borde nog dra ut sladden oftare, när jag var utan internet på vildanden gick allting mycket bättre. inbillar jag mig. jag minns att jag hade mycket bättre dygnsrytm och ofta var pigg i skolan. läste böcker gjorde jag också. tränade hockeyspel. det var tider.

att bo i nordamerika har fått mig att inse att sverige och europa inte är särskilt stort. jag har alltid tyckt att sverige haft ganska ansenliga avstånd, i alla fall i jämförelse med europa, men europa är ju bara en liten skitkontinent. det tar runt 10 timmar att komma ur britich columbia om man kör österut, och då är man inte särskilt långt in i kanada. denna insikt har fått mina vänner hemma som bor i andra städer att verka mycket närmare och jag ska försöka att hälsa på dem oftare. då får man åka tåg också, så det är vinst-vinst. och så finns det ju bordshockeyturneringar som man inte får missa.

eller så åker jag till australien ett par månader.

australien verkar fortfarande ganska långt bort.

jag har tänkt resa och se lite mer av världen till hösten, om jag bara lyckas landa ett sommarjobb och få igång lite cash flow. egentligen hade jag velat åka till marocko, men det ligger ju i princip på vägen till australien så jag får väl ta det på vägen.



en dag i taget.

ultimate

dags att fundera lite.

jag tycker oftast inte om människor som är fulla och jag tycker inte att det är så ballt att höra om alla balla saker som hände på festen och fyllan. för mig är det som att det inte är på riktigt om det var något man gjorde på fyllan (med detta menar jag inte att man kan använda "jag var full" som ursäkt när man gjort något dumt). visst kan det finnas jätteroliga fyllehistorier, men i vissa fall är de inte värda lika mycket för mig. de säger egentligen inget om personen. en del skulle kanske hävda att det är tvärtom och att en persons verkliga sidor framträder under berusning, men jag vet inte. intuitivt tycker jag inte det. chuck palahniuk sa att brukade berätta historier för honom när han var ute på turné och att de bästa oftast var de som började med 'one time I was so wasted and...', jag håller inte med. jag har aldrig riktigt lyckats ha den positiva relation till alkohol som de flesta andra har. jag tycker om att festa med mina vänner, människor som jag känner, men inte med människor jag inte riktigt vet var jag har. för det är nog en del av vad det handlar om, att veta var man har varandra och inte hamna i okända, ovana situationer. när folk är berusade vet man ofta inte var man har dem, om det inte är någon man känner väl. jag gillar att ha koll på läget och undviker gärna ovana situationer, särskilt sådana där jag är lite mer utsatt. fast alla de tankarna kan man väl supa bort om man vill. jag känner bara att det inte riktigt är värt det.

and maybe it's time to live.

jag försöker få klart en uppsats om stadsplanering i ett fiktivt land i tredje världen. min lärare har ytterst vitsigt döpt landet till 'planophilia'. fniss, fniss. det går lite för bra med tjejen. jag är rädd för att åka härifrån. jag behöver ett jobb i sommar. utan jobb vet jag inte riktigt vad jag ska göra i lund. visst vill jag träffa alla saknade vänner, men de lär ju ha jobb om dagarna, jag behöver få in lite cash för att kunna förverkliga min plan och se världen i höst och dessutom känns det som att jag skulle kunna göra något ballare här än i lund när jag nu ändå är på den här sidan jorden. på äventyr.

jag är 25 nu. det känns rätt okej. jag känner att jag är ungefär där jag borde vara vid 25 års ålder. på god väg mot ett ganska bra liv. så jag skjuter upp ångesten till 30.

jag läser svenska nyhetssidor och helt plötsligt handlar allting om melodifestivalen och jag. fattar. inte. jag fattar inte dåliga saker som är så dåliga att de blir roliga. rent rationellt kan jag förstå hur man kan gilla pinsamt dåliga saker, men i praktiken kommer jag alltid att välja en film som jag tror är bra framför en som jag tror är vansinnigt dålig och därför rolig. jag fattar inte 80-talet heller. ett till största delen misslyckat decennium.

jag försöker strukturera upp mitt liv, men det går inte så bra, för jag sitter och skriver det här inlägget istället för att göra klart min uppgift. ser ut som att det blir ännu en sen natt. shitscheissemerde. men imorgon. imorgon ska jag köpa en frisbee.

(frisbee är ju ett jätteroligt ord. och en sjua! som faktiskt inte är helt osannolik heller. nytt mål i livet: rulla FRISBEE i scrabble.)

roses & shit tour 2006

jag tror att igår var den bästa dagen hittills i vancouver. tre anledningar, utan anordning:

- douglas
- chuck
- rachel

de två första är författare. den tredje är min tjej. jag mår oförskämt bra just nu.



douglas läste ur sin nya bok, jpod. den kommer ut i maj och verkar mycket lovande. han läste en del där huvudpersonen åker förstaklass till kina och träffar douglas coupland på planet. chuck läste en ny novell och berättade ett antal störande ('disturbing') historier. han var bra, men douglas är mer min typ av kille, lite introvert men inte missanpassad. man fick en ros eftersom sådana hade en avgörande betydelse i chucks novell. i slutet kastade de ut fejk-skit på publiken, därav turnénamnet. otroligt bra kväll överlag.

jag känner att jag är på väg att bli kär. det var inte igår. och kanske är det inte helt smart att bli kär i någon från australien, men det är så det kan bli. jag hoppas att det går bra. kanske dyker det upp en bild någon dag.

jag har fått nog av cowboyen i huset och undviker honom nu aktivt. han är rolig, men det håller inte hur länge som helst då han även är högljudd, smårasist, homofob och en hel del annat som gör att jag helt enkelt inte orkar med honom längre.

dags att bege sig ner på stan och försöka byta hemresedatum. förhoppningsvis är det inga problem. sen blir det till att ta itu med sommarjobbsansökningarna igen. det går sakta framåt. utan jobb i sommar vet jag inte vad jag tar mig till.

bild >1000*ord

will oldham lookalike

douglas coupland kommer hit (hem) för att prata litteratur den 27 februari. det är stort, nästan obeskrivligt stort. han har chuck palahniuk med sig också. det är nästan för bra för att vara sant. douglas har skaffat skägg och ser ut som will oldham. chuck ser jättealldaglig ut, inte riktigt vad man väntar sig av en kille som kan skriva böcker som fight club och lullaby och som dessutom heter 'chuck'.

så det verkar som att jag lyckas uppfylla huvudmålet med den här resan: att se douglas coupland. än vågar jag dock inte ropa hej, kanske imorgon när jag köpt min biljett. 12 dollars är inte mycket för två hjältar.

toru okada

fem minuter av min dag:

jag sitter på bussen hem från stan, efter att ha misslyckats med att boka om min biljett hem till sverige från maj till juni, för att hinna resa runt mer. misslyckandet bestod i att jag kom till resebyrån samma minut som den stängde. jag läser i min bok, 'the wind-up bird chronicle' av haruki murakami. en kille sätter sig bredvid mig och tar fram en nyköpt bok ur en påse. jag är försjunken i min bok och har great lake swimmers i lurarna, men som vanligt kan jag inte låta bli att snegla på vad folk läser på bussen. jag känner igen den där boken, tänker jag. det visar sig att det är samma bok som jag läser. slumpen har konstiga saker för sig ibland. vi pratar i några minuter, sedan går han av. jag åker vidare till ändhållplatsen.

det är vad jag kommer att minnas av den här dagen. vilket är mer än man kan säga om de flesta dagar.